Lördagen började med en högst oförtjänt bakfylla. Egentligen ifrågasätter jag starkt om man är värd att bli bakfull av två öl, men tydligen var jag det. Den där brunchen som A hade erbjudit blev följaktligen inte klockan elva, snarare närmare tolv. K anslöt efter ett tag och sedan ville det sig inte bättre än att jag promenerade med henne hem genom ett skymningsvackert Göteborg med pastellhimlar. Tyvärr var jag inte listig nog att ta med kameran, så inte kunde jag föreviga middagen hon bjöd på heller, men ni kan ju försöka föreställa er läckra nudlar tillsammans med halloumi och en krispig sallad och kopiösa mängder kakor till efterrätt.
Söndagen blev nästan lika slapp den. Huvudvärken från helvetet vägrade släppa taget och jag gjorde precis som jag har gjort konstant under de här två veckorna: Jag skyllde på nudlarna. Inte blev det bättre av att jag provade Yum yum-nudlarna med chili- och kimchismak. Jag grät nästan när jag åt dem, så starkt var det. Det förhindrade dock inte att jag av ekonomiska skäl sparade den kvarvarande kryddan. Kanske kan man mildra det starka med lite ketchup?
Lite stolt blev jag när jag tog tag i mig själv så pass mycket att jag kom iväg på ett yogapass, mitt allra första sedan jag vrickade foten för ett tag sedan. Under avslappningen hörde jag en liten diskret snarkning som störde mig i mitt djupt meditativa tillstånd. Först skakade jag lite på huvudet åt det ofrivilligt komiska i att somna under ett träningspass. Sedan insåg jag att snarkningen ju kom från mig. Något tillplattad cyklade jag hem med skammen väl undangömd i träningspåsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar